fia nordqvist

"hejdå..ha det så bra!" var det sista jag hörde men jag vände mig inte om och sa hejdå tillbaka. Jag stod med ryggen mot och började gå. Jag skyndade mig ut från rummet och viskade "hejdå....", gick ut till hissen och åkte ned. Inombords så skrek jag, jag ville springa upp igen och förklara men vad gör det? Vi skulle ändå inte ses igen.

Jag gick längs vägen, med gråten i halsen och händerna i fickorna. Varför kunde jag inte bara vänt mig om och ge en kram? Varför sa jag inte som det var?
Tankarna cirkulerade i huvudet på mig men jag fick inga svar. Varje dag gick jag förbi huset där vi hade varit men nu var det ingen idé att gå in där för du hade åkt iväg för länge sen. Det var försent nu. Jag knep ihop ögonen och önskade att tiden kunde spolas tillbaka..men ingenting hände.

Jag skakade av mig alla tankar och började tänka på dom fina minnena jag fick uppleva, dom som vi alltid kommer kunna minnas; när vi träffades för första gången. Även om vi bara fick 2 dagar tillsammans så kommer jag minnas dom hela tiden och kanske vågar jag återuppleva det någon gång. Men just nu kan jag inte.
Jag satte mig ned på en bänk och var rädd att du skulle trott jag inte ville säga hejdå, att jag inte brydde mig.

Men sanningen är att det som skulle göra mest ont av allt. Det som skulle göra ondare än att veta att jag aldrig mer skulle få träffa dig var att säga farväl. För hur säger man farväl på ett bra sätt när man går sönder inombords för man aldrig kommer få träffa personen man älskar igen? Då är det likabra att inte säga något alls.

För jag vet att om jag skulle ha sett in i dina ögon och sagt hejdå så skulle jag inte kunna tänka tillbaka på tiden vi hade på ett kärleksfullt sätt. Det skulle vara som rena självmordet.

För på bara två dagar gjorde du mig hel och slet mig i bitar på samma gång. Men det kan jag leva med men det jag inte kan leva utan åkte iväg några dagar för tidigt..

Jag svalde, ställde mig upp och gick hem igen "snälla ge mig ett tecken på att han förstod, snälla" tänkte jag för mig själv. När jag kom hem och tog av mig jackan så ramlade det ut en lapp..

"du behöver inte säga något, våra själar kommer alltid tillhöra varandra.."

Idag har det varit himla varmt ute! Gick en långpromenad i solen och lyssnade på musik. Tänkte gå genom skogen så jag svängde in och började gå in i skogen och vem sitter inte där då och solar helt ensam på en bänk mitt ute i ingenstans? Jo R såklart! Har inte träffat på han alls sen vi slutade ses och det var snart 2 år sedan men nu i år och när våren kommit hit så stöter jag på han vart jag än går. Är det något skämt eller?!

Annars så har jag mest njutit idag, druckit rosé och ätit en god middag för mig själv. Har varit på ett väldigt dåligt humör idag just för att jag är ensam under hela påskhelgen men det försvann sedan efter promenaden. Skönt!

På senaste tiden så har jag tänkt på Usa. Jag vet inte varför men helt plötsligt så har jag bara sökt på jobb, på ställen jag vill uppleva där, frågat runt om det är svårt med visum osv. Jag har inte själv förstått varför jag gjort det utan har bara gjort det utan att tänka. Samtidigt så läser jag boken "Själsfränder" av Rita Rogers där hon förklarar att vi alla har en själsfrände, någonstans ute i världen. Vår själ är enad med en annan själ och vi kommer träffas när båda själarna är redo att mötas. Och det tror jag på och har alltid gjort det. Vi är menade att vara med någon, någon som synkar våran själ så vi blir hela.

Idag så fick jag ett mail från ingenstans. Tänkte att det var kanske någon random som ska kommentera att man är snygg och att han vill ligga. Men i mailet så stod det bara att han tyckte om mitt namn (för och efternamn) och att han kände bara för att skriva till mig, för han drogs liksom till mitt namn och kände att han var tvungen att skriva någonting.
Jaha tänkte jag, smörigt och en långsökt raggningsreplik (men det sa jag förstås inte till honom) men skrev snällt tillbaka att det var väl trevligt att höra. Sedan får jag ett väldigt långt mail tillbaka. .
Han är från Usa och han sa till mig att jag borde följa det jag tänkt på ett tag nu. Min resa kommer börja när jag kommer till staterna och då kommer mitt liv att börja och få en positiv anda. Jag kommer att få uppleva saker, se ljuset i mörkret. Att jag borde fortsätta meditera och använda min själsliga sida mer för jag har en stark energi som gör effekt på människor. Att jag inte ska tappa hoppet fast det varit svårt i mitt liv en väldigt lång tid nu och så vidare.

Jag satt helt chockad och läste igenom hans mail gång på gång, vad är det här? en person från Facebook som hittade mig och som skriver dom här sakerna, som stämmer in så väl, som om han känner mig. Helt mållös. Jag kollade upp han flera gånger för att verkligen försäkra mig om att det inte var någon som drev med mig. men nej, han finns, bor i Chicago (där jag även var som barn) och han sa till mig att han kunde fortsätta skriva längre för det kändes som han redan kände mig. Jag fick gåshud.

Vi satt och mailade fram och tillbaka och vi klickade hela tiden. Vi har inte ens frågat varandra saker, för vi behöver inte. Vi vet redan.
efter några timmar så satt jag och tänkte hela tiden på barn, han kanske hade barn? han är ju ändå äldre än mig och tänkte att jag ändå kanske skulle fråga han. Precis innan jag skulle fråga om han hade barn i sitt liv så skrev han "nej jag har inga barn men min bror har två stycken.."

"och inom 120 dagar, så kommer du vara här"

Har inte skrivit här på ett tag för jag har inte mått bra alls och inte kännt suget av att skriva något vettigt här. I helgen hade jag den bästa helgen på väldigt länge då jag var i Stockholm och umgicks med familjen och vänner. Jag har inte träffat min familj sen i januari så det var väldigt kul. Dock när jag kom hem på söndagen innanför dörren och var tillbaka här fick jag panik och gråten tog över. Har inte mått så dåligt på länge, vilket tyder på att jag måste hitta lägenhet i Stockholm så fort som möjligt. För vem orkar leva dag ut och in med panikångest och gråt? och visst är det konstigt att en stad kan framkalla sådana känslor?

Människor som du äcklar mig! Människor som du är bara pinsamma och vidriga och kommer aldrig växa upp...

Har inte orkat skriva för jag varit sjuk och förstörd men är frisk nu tror jag, bara min hosta som inte vill försvinna men det får jag väl leva med. Tränade idag för första gången på 1 vecka och det kändes hur skönt som helst. Jag var ensam på hela gymmet + 2 snygga killar, jag älskar att träna! haha

Funderar över livet och vad man ska göra med det. Några förslag på hur man börjar leva egentligen?
Men man ska väl ta ett steg i taget så nästa vecka blir det Stockholm för hela slanten och sedan är det ju valborg och jag hoppas valborg i år blir minst lika bra som den förra året. Den var grymt kul!

Har blivit helt besatt av twitter. Kan inte sluta! Att det kan vara så kul att stalka människor och kändisar runt om i världen. Man kan ju följa massa människor och folk kan följa en själv och en person som följer mig är Charlie Sheens brorsa! haha kul, roligt och skumt. Men jag klagar inte, för Charlie är snygg. Synd bara det ej var mannen han själv som följer mig på twitter.

Reasons to NOT get a boyfriend-

Chances aren’t high that he can talk about reality TV for more than ten minutes.

I’ll have someone constantly judging what time I wake up.

I don’t want to see Source Code.

I don’t want to waste time trying to find the HD channel for everything.

He’ll change the radio every time a song I like comes on.

Their handwriting is unbearable to look at.

He’ll get weird about me sleeping with other people.

Reasons to get a boyfriend-

I can interrupt him in the middle of his meeting to tell him I’m bored.

Don’t have to pay for dinner.

Don’t have to pay for lunch.

Don’t have to pay for Breakfast.

(tog bilden idag när jag var ute på promenad)

Möten med olika människor kan avgöra en hel framtid, en livsplan eller bara påverka oss omedvetet.
För några månader sen, inte så många fast det känns som flera år, så mötte jag dig. Först tyckte jag inte om dig så himla mycket men det var något som gjorde att jag drogs just till dig. Och den kvällen slog alla mina önskningar in. Jag kommer ihåg att jag tog mina händer under bordet ett tag och knäppte dom och bad till Gud, till universum, till alla jag kunde komma på. För jag ville så gärna att du skulle se mig, vara med mig, bara titta på mig och röra vid min själ.

allt slog in.

Sen dess har det inte gått en enda dag utan att jag tänkt på dig.
Tänk på om du kanske tänkt på mig eller bara återupplevt minnena med dig gång på gång. För det får mig att må bra inombords och det får mig att bli varm. Som den gången vi träffades för första gången. Du fick mig att må bra.
Med dig så glömde jag bort tid och rum, det var bara vi två och det var som att vi hade varit gifta i flera år.
Det var liksom som att våra själar möttes och vi såg in i varandras ögon och vi såg djupet. Vi behövde inte säga mycket för båda förstod.
Efter en hel kväll med samtal på alla språk vi slängde ur våra munnar så gick vi hem tillsammans.
Vi låg bara och kollade på varandra och vi förstod precis vad vi kände, vad vi tänkte och tyckte. Det var som att vi var en och samma person och jag kände mig hel för första gången i hela mitt liv.

en häftig känsla.

och innan jag slutar skriva, jag kommer aldrig glömma dig..

Fortfarande sjuk och jag orkar ingenting och kan inte göra någonting. TRÅKIGT! Men fick en flipp idag och skurade alla hörn och kanter i hela lägenheten, tvättade alla mina kläder och lakan, tvättade alla sovvkuddefodral o skurade soffan. Jag känner mig rätt nöjd idag även om jag nyser ihjäl mig och känner mig allmänt seg och har ont i hela kroppen. Så nu hoppas jag på att bli frisk när alla bakterier är borta!

En sak jag stör mig på är att jag slutat vakna till väckarklockan, den ringer 1 timme sen blir den tyst men jag vaknar verkligen inte. Hur ska jag bära mig åt? Ligger typ i koma när jag sover. Sen har jag börjat få jättesvårt att somna när jag lägger mig. Även om jag är hur trött som helst så ligger jag i 2 timmar och vrider på mig. Uh, vilka problem jag har..

adjö!

Det var väl typiskt att jag ska gå och bli sjuk nu när man kommit igång med tärningen på riktigt. Varför är det alltid så?
Igår kväll så hade jag världens huvudvärk, kände mig minst i hela världen med feber och snorig näsa. Låg och yrade för mig själv i sängen om hur jag skulle sälja min katt, haha varför?! Hm..
Försöker laga mat nu, det blir kyckling inbakat med bacon och fetaost med spenat, sallad, avocado och en currysås. Mums! Okej, måste lova mig själv.

detta ska i n t e bli en träning/diet blogg, fast den börjar förvandlas till det av sig själv. Tråkigt! ska försöka låta bli at skriva om mitt gymmande och ätande hahaha :)

Inväntar DH och sedan dokumentären om min älskling Charlie Sheen. Jag tycker han är grymt sexig! Fast i min umgängeskrets höjer alla bara på ögonbrynen när jag säger det och slänger ur sig "men han är ju en trashig gubbe". Men inte i mina ögon, han må vara äldre och pundar, slåss och köper horor men den mannen har sexappeal i mina ögon ändå, så det så!

Ska försöka träna imorgon iallafall, är det farligt att träna om man är snorig?

Adjö!

Var och tränade i 2 timmar på gymmet, gud vad skönt det var och massa godbitar att titta på (motivation!!). Påvägen hem från gymmet gick jag i solen, helt slut och svettig efter träningen så kommer det en man på cykel och han börjar cykla nära mig och i takt med hur jag går och bara stirrar. Jag blir rädd och tror jag ska bli rånad då han börjar stöta på mig:

Man: Är du singel?
Jag: haha eh ja?
Man: ska vi bestämma en träff?
Jag: Nej jag bor inte här!
Man: inte jag heller! vart bor du?
Jag: Örebro...
Man: jag bor faktiskt här hehehe men örebro är ju inte så långt bort, ska vi gå på en dejt?
Jag: hur gammal är du?
Man: 41 år
Jag: hahahaha du, jag är för ung för dig kan jag säga på en gång!
Man: haha jaja ha det bra!

Haha ja vad ska man säga?

Har suttit och funderat och diskuterat varför män aldrig lyckas förstå sig på kvinnor?
Är vi så komplicerade?
Det känns hela tiden som om att vi tjatar om olika saker, killar får oss alltid att känna att vi gör det.
Varför ska det vara så svårt att kunna komunicera på ett normalt sätt…. Vi tar ett enkelt exempel: Man frågar en enkel fråga som, ”skulle vi ses idag?”, när det är dom som dagen innan förslog att göra det.. Då blir det plötsligt jobbigt och tjatigt!? Det dom inte förstår med oss är att vi vill endast veta av den ENKLA andledning för att kunna planera våran dag och kunna göra i ordning oss i sadan fall..hmmm… man blir ju helt förvirrad av att män utan anledning bara antar att man frågar dessa frågor för att vara jobbig. Men om dom kunde vara mera KLARA med det dom vill och utrycka sig på ett simpelt och ärligt sätt så skulle vi inte behöva fråga samma fråga 10 gånger.

Män tror att dom är så raka på sak och enkla att ha att göra med men det är långt ifrån sanningen…

Vi kvinnor är inte dumma vi vet exakt vilka spel vi ska köra för att få mannen exakt där vi vill ha dom.. tex att bara inte höra av sig på 2 dagar, då blir dom små valpar… Men när ska man behöva SLUTA spela spel… hur ska man kunna ha ett långvarit  förhållande om man alltid måste spela spel och vara någon man inte är bara för att få honom att förstå vad det är man vill ha.

Det är så enkelt med oss kvinnor egentligen.. Att få oss att bli glada kräver bara några fina ord om dagen och lite uppskattning. Exempel: Är han ute med sina vänner krävs det bara ett litet gulligt meddelande som säger : tänker på dig……

Man vill ju inte leva utan dom men samtidigt har relationer blivit så komplicerade, även dom minsta sakerna.. Har det alltid varit så här eller är detta KÄRLEK på 2000-talet??

 

Känner mig helt slut i kroppen, har träningsvärk efter dom hårda gympassen jag haft i veckan. Men det är otroligt skönt att träna måste jag säga fast en dålig sak är att jag börjat fått ont i halsen. Jag hoppas inte det bryter ut helt men jag känner mig helt slut och sover dygnet runt..vill inte bli sjuk!

Ska nog ta mig iväg och träna imorgon i brist på annat att göra. Denna vecka och helg har varit så himla värdelös så jag spyr på hela veckan haha. Men ska väl inte deppa ihop, nästa helg så kommer jag förmodligen åka hem till kära Stockholm och leka! Om jag längtar? såååååå mycket!!