Berättelsen om ett farväl
"hejdå..ha det så bra!" var det sista jag hörde men jag vände mig inte om och sa hejdå tillbaka. Jag stod med ryggen mot och började gå. Jag skyndade mig ut från rummet och viskade "hejdå....", gick ut till hissen och åkte ned. Inombords så skrek jag, jag ville springa upp igen och förklara men vad gör det? Vi skulle ändå inte ses igen.
Jag gick längs vägen, med gråten i halsen och händerna i fickorna. Varför kunde jag inte bara vänt mig om och ge en kram? Varför sa jag inte som det var?
Tankarna cirkulerade i huvudet på mig men jag fick inga svar. Varje dag gick jag förbi huset där vi hade varit men nu var det ingen idé att gå in där för du hade åkt iväg för länge sen. Det var försent nu. Jag knep ihop ögonen och önskade att tiden kunde spolas tillbaka..men ingenting hände.
Jag skakade av mig alla tankar och började tänka på dom fina minnena jag fick uppleva, dom som vi alltid kommer kunna minnas; när vi träffades för första gången. Även om vi bara fick 2 dagar tillsammans så kommer jag minnas dom hela tiden och kanske vågar jag återuppleva det någon gång. Men just nu kan jag inte.
Jag satte mig ned på en bänk och var rädd att du skulle trott jag inte ville säga hejdå, att jag inte brydde mig.
Men sanningen är att det som skulle göra mest ont av allt. Det som skulle göra ondare än att veta att jag aldrig mer skulle få träffa dig var att säga farväl. För hur säger man farväl på ett bra sätt när man går sönder inombords för man aldrig kommer få träffa personen man älskar igen? Då är det likabra att inte säga något alls.
För jag vet att om jag skulle ha sett in i dina ögon och sagt hejdå så skulle jag inte kunna tänka tillbaka på tiden vi hade på ett kärleksfullt sätt. Det skulle vara som rena självmordet.
För på bara två dagar gjorde du mig hel och slet mig i bitar på samma gång. Men det kan jag leva med men det jag inte kan leva utan åkte iväg några dagar för tidigt..
Jag svalde, ställde mig upp och gick hem igen "snälla ge mig ett tecken på att han förstod, snälla" tänkte jag för mig själv. När jag kom hem och tog av mig jackan så ramlade det ut en lapp..
"du behöver inte säga något, våra själar kommer alltid tillhöra varandra.."
Jag gick längs vägen, med gråten i halsen och händerna i fickorna. Varför kunde jag inte bara vänt mig om och ge en kram? Varför sa jag inte som det var?
Tankarna cirkulerade i huvudet på mig men jag fick inga svar. Varje dag gick jag förbi huset där vi hade varit men nu var det ingen idé att gå in där för du hade åkt iväg för länge sen. Det var försent nu. Jag knep ihop ögonen och önskade att tiden kunde spolas tillbaka..men ingenting hände.
Jag skakade av mig alla tankar och började tänka på dom fina minnena jag fick uppleva, dom som vi alltid kommer kunna minnas; när vi träffades för första gången. Även om vi bara fick 2 dagar tillsammans så kommer jag minnas dom hela tiden och kanske vågar jag återuppleva det någon gång. Men just nu kan jag inte.
Jag satte mig ned på en bänk och var rädd att du skulle trott jag inte ville säga hejdå, att jag inte brydde mig.
Men sanningen är att det som skulle göra mest ont av allt. Det som skulle göra ondare än att veta att jag aldrig mer skulle få träffa dig var att säga farväl. För hur säger man farväl på ett bra sätt när man går sönder inombords för man aldrig kommer få träffa personen man älskar igen? Då är det likabra att inte säga något alls.
För jag vet att om jag skulle ha sett in i dina ögon och sagt hejdå så skulle jag inte kunna tänka tillbaka på tiden vi hade på ett kärleksfullt sätt. Det skulle vara som rena självmordet.
För på bara två dagar gjorde du mig hel och slet mig i bitar på samma gång. Men det kan jag leva med men det jag inte kan leva utan åkte iväg några dagar för tidigt..
Jag svalde, ställde mig upp och gick hem igen "snälla ge mig ett tecken på att han förstod, snälla" tänkte jag för mig själv. När jag kom hem och tog av mig jackan så ramlade det ut en lapp..
"du behöver inte säga något, våra själar kommer alltid tillhöra varandra.."
Kommentarer
Postat av: Uski
Den här låten är underbar, särskilt med tanke på att det finns en sådan historia bakom den.
Trackback
