Något som varar för evigt
Sitter med solen i ögonen som skiner igenom mitt fönster. Sista solen för dagen då den håller på att gå ned och är alldeles orange. Sitter och tänker på kärlek, på människor, på livet. Vad jag kommer fram till? Inte så mycket.
Tänker tillbaka på alla människor som kommit och gått i ens liv. Alla små förälskelser man haft, som lyste upp ens vardag och fick en att känna sig som den lyckligaste tjejen i hela världen. Vad hände med dom? Svek är oftast svaret.
Efter varje gång någon sårar en så lovar man sig själv att aldrig falla dit igen, att låta någon kille ta över ens tankar för man kommer bli sårad tillslut iallafall. Men det går inte att komma ifrån, man glömmer bort det lika fort man hittat någon som gör en glad och som får en att pirra lite extra innuti sin kropp.
En del människor jag träffat i mitt liv har kommit in och tagit mig med storm, med sin charm och man backar lite men sedan släpper man alla gränser och låter sig själv falla för den personen iallafall. Men varför kan man inte bara köra med öppna kort på en gång?
För det värsta är lögner, det svider så mycket inombords men man fortsätter ändå för man tycker om personen. Man tänker att den kanske slutar men det upprepas gång på gång. Varför ljuga om saker? Varför säga saker till en person när man fortfarande har ögon för en annan? Varför tillåta den andra personen att falla när den redan vet att känslorna som den har sitter kvar hos en annan. Och utan att den säger det så märker man. Ögonen du tittar med på mig ser egentligen någon annan som du inte kan släppa taget om. Och det gör ont. Det känns så falskt. Det är inte rättvist. Fast vem har sagt att kärlek är rättvist från början?
Nu när jag börjar att meditera så börjar jag finna mig själv igen, har kommit i kontakt med mig själv på ett helt annat plan än jag någonsin gjort och jag inser faktiskt att den största lyckan finns inom oss själva och att fokusera på sitt välbefinnande så kommer allt det andra hand i hand så småningom. Och det kan jag säga är en häftig känsla som jag aldrig vill sluta känna :)
Tänker tillbaka på alla människor som kommit och gått i ens liv. Alla små förälskelser man haft, som lyste upp ens vardag och fick en att känna sig som den lyckligaste tjejen i hela världen. Vad hände med dom? Svek är oftast svaret.
Efter varje gång någon sårar en så lovar man sig själv att aldrig falla dit igen, att låta någon kille ta över ens tankar för man kommer bli sårad tillslut iallafall. Men det går inte att komma ifrån, man glömmer bort det lika fort man hittat någon som gör en glad och som får en att pirra lite extra innuti sin kropp.
En del människor jag träffat i mitt liv har kommit in och tagit mig med storm, med sin charm och man backar lite men sedan släpper man alla gränser och låter sig själv falla för den personen iallafall. Men varför kan man inte bara köra med öppna kort på en gång?
För det värsta är lögner, det svider så mycket inombords men man fortsätter ändå för man tycker om personen. Man tänker att den kanske slutar men det upprepas gång på gång. Varför ljuga om saker? Varför säga saker till en person när man fortfarande har ögon för en annan? Varför tillåta den andra personen att falla när den redan vet att känslorna som den har sitter kvar hos en annan. Och utan att den säger det så märker man. Ögonen du tittar med på mig ser egentligen någon annan som du inte kan släppa taget om. Och det gör ont. Det känns så falskt. Det är inte rättvist. Fast vem har sagt att kärlek är rättvist från början?
Nu när jag börjar att meditera så börjar jag finna mig själv igen, har kommit i kontakt med mig själv på ett helt annat plan än jag någonsin gjort och jag inser faktiskt att den största lyckan finns inom oss själva och att fokusera på sitt välbefinnande så kommer allt det andra hand i hand så småningom. Och det kan jag säga är en häftig känsla som jag aldrig vill sluta känna :)
Kommentarer
Postat av: Thirése
oj, jag måste säga att du beter dig mer vuxet nu än vad jag sett hos dig tidigare, ja med din tidigare blogg bland annat;) Och jag är villig att hålla med dig att meditera är jävligt bra, både för kropp och själ, jag började lite smått för ca ett år sen och även att ändra mitt tankesätt och jag må då säga att jag växt som fasen
Trackback
